torsdag 17 december 2015

Tanken om tid i Malawi



Ja, vad kan man säga om uppfattningen om tid i Malawi. Den är inte den samma som i Sverige.

Tid i Malawi är flytande, obestämd form. Allt tar lång tid. Att vänta är inget dåligt. I Sverige ska vi vara så effektiva vi bara kan. Hinna tvätta,  städa,  laga mat och göra räkningarna - samtidigt.
Här kan det ta tid med ett samtal, att vänta i kassan, vänta på mat. Ingen här verkar tycka att det är konstigt.
Daniel och några kollegor var ute på ett uppdrag och åkte ut till en liten by ca fem timmar bort. När de kom fram så hade de som bor där tyvärr inte tid med mötet som var bokat i förväg. Så de fick åka tillbaka hem igen i fem timmar. Hade det hänt i Sverige hade man ju varit vansinnig. Men ingen blev arg. De tog det som om det var helt normalt och okej. Bara boka ny tid. Ingen såg det som om det var "bortkastad" tid.

Jag försöker acceptera det nya tänkandet om tid. (Och om att höra av sig) Förra måndagen skulle jag börja volontärarbeta. Det var bestämt att vi skulle höras på onsdagen eller torsdagen veckan innan för att  förbereda inför min start. Inget svar på ons eller tors. Måndagen blev inte min start men jag fick tag på min chef som sa att han ska ringa upp. Med lite hjälp från Daniel så får vi tag på honom på onsdagen.  Han säger att jag får börja måndagen veckan efter. Han kommer att hämta mig kl tio.
För säkerhets skull ringer jag på måmdagen kl nio och frågar om jag ska ta med något och om det blir kl tio. Det är dålig täckning och rasslar mycket.  Men han säger att han ska ringa upp... Hör inget på hela måndagen. På tisdagen känns det nästan pinsamt att ringa, men jag ringer vid tio tiden. Han sitter i möte men lovar att ringa när mötet är slut. Onsdag idag - mötet verkar fortgå (inget samtal än). Det kändes för jobbigt att ringa idag så jag skickade sms, jag skrev att jag gärna kommer till kontoret innan jul, att han verkar upptagen och att jag kanske kan få ett nummer till hans kollegor på kontoret som jag kommer att jobba med. Fick faktiskt ett svar om att han ska plocka upp mig i eftermiddag. Jag svarade att det blir bra och att om han får förhinder så ska han höra av sig. Det lovade han. Min fråga är, i Malawisk tid - Hur lång är deras eftermiddag? När klockan blev 17.45 smsade jag att vi får ses imorgon. Han svarade att det blir bra.


Börjar att acklimatisera mig till värmen.  Nu börjar nästa acklimatisering - tiden.


lördag 12 december 2015

Jag tog tjänstledigt och drog till Afrika.

Min sambo Daniel fick ett projektjobb i Malawi. Så jag tänkte att detta äventyr får jag inte missa. Dåligt med internet, så försöker skriva fort och så ofta det går...

Jag har svårt att beskriva hur annorlunda allt är. Första dagen i Malawi skulle vi åka buss till vår stad Mangochi. Enklast är att åka minibuss. Vi hittade en buss som gick dit vi ville och hoppade på. Bussarna åker inte förrän dom är fulla. Med full menas inte de nio platserna den är byggd för. Vi åkte när det satt 16 vuxna och fyra barn.

Jag märkte att det var några som gick av när fler kom på. Daniel sa att de har vissa personer som sätter sig i bussarna så att de ser fulla ut. Så att människor väljer att ta den bussen som "kommer åka snart".

 Det är inte alltid lätt att välja buss. När vi kom till busstationen så var alla som myror på en sockerbit. Det var hög ljudnivå, folk ropade, pekade, drog i en, drog i vår packning, ville bära våra väskor till den bussen de ville att vi skulle åka med. Det var tur att jag hade med mig Daniel som varit med förr. Jag var helt chockad. Under resan mötte vi poliskontroller och då fick chauffören böta för att bussen var överlastad. (De pengarna är inkl i din biljett) Då går chaffören ut bakom bussen. Ger över pengar till polisen lite snyggt, så är det bara att åka vidare.

 Ja, det är en av de lite annorlunda sakerna som är här. Men oj vad roligt! :)

fredag 23 oktober 2015

Vattenfys.

Varannan fredag åker vi iväg till Valhalla och simmar. Utöver detta övar vi även ytlivräddning utomhus, både i vatten och på is. 

På denna bild ser ni vår egna bassäng på brandstationen. Den är nästan 5 meter djup och ungefär 8-10 meter lång, så ligga och köra längder är inte det roligaste. Här kör vi istället tuffa pass där vi simmar under vattnet genom rör, förflyttar tunga vikter på botten eller jobbar med snabba intervallpass. Otroligt roligt. Dock är det tråkigt att hoppa i, för varmt är det inte, man får simma upp värmen i kroppen, men det går fort ;)


Vattentester i Göteborg
För att jobba i Göteborg som brandman ska man klara Guldbojen:
Simma 100 meter valfritt simsätt, följt av 50 meter simning med livboj, följt av 50 meter bogsering av jämnstor kamrat i livboj. Maxtid 8 minuter.
Start i vattnet för 25 meter simning med livboj, följt av upptagning av livräddnings-docka eller jämnstor person från 3-4 meters djup, följt av 25 meters bogsering av kamrat i livboj. Maxtid 1 minut 50 sekunder.
Vid bassäng grundare än angivet djup ska upptagningen föregås av 5 meter längd-dykning. Upptagning av person på bassängkant, brygga eller strand. Redogöra för mun-till-munandning, larmrutiner samt visa stabilt sidoläge.

torsdag 1 oktober 2015

Optimera och tidspressa


Idag var en lugn dag på stationen. Dagen började med ett möte om ett jättebra initiativ om att vi ska blåsa i alkoholmätare innan varje arbetspass. En bra och enkel alkoholpolicy. Vi förberedde även en rökdykningsövning åt en annan station som skulle komma och öva. Sen kom en förskoleklass och tittade på verksamheten. De var lyriska över att larmet gick och att de fick sparka boll i gympasalen. Sen var det torsdagsstädning i tvättstugan.
När det inte går larm så är det alltid bra att småöva inför dom. Tidspressa och förbättra. Idag så testade jag och min kollega våra nya arbetsselar som vi har när vi jobbar på hög höjd. Vi  övade att sätta på dom så fort vi kunde, klockade varandra och tävlade. Både roligt och bra. Vi testade att tävla både med och utan larmställ. Självklart ska de användas med larmställ, men tävlingen var roligare med båda alternativen. ;)
Med denna övning förbättrade jag mig 5 sekunder. Det känns bra i magen att jag förbättrar mig i varje liten sak, då varje sekund räknas




torsdag 17 september 2015

Ny resa!

Snart kommer ett nytt kapitel i livet. Om två månader ska jag åka till Malawi - Afrika och volontärarbeta i 5 månader. Det ska bli sjukt spännande, roligt och läskigt! Att få uppleva en helt ny kultur, tradition och ett nytt levnadssätt. 
Jag fick tjänstledigt från Räddningstjänsten och kommer tillbaka i maj. Så jag slipper mörkret och vintern i Sverige. Oroar mig lite inför sjukdomar då jag nu har tagit massa sprutor och läst på om både sjukdomarna och biverkningarna av vaccinen. Malaria låter inte kul, och inte heller malariaprofylaxen. Läskiga biverkningar.

Hoppas ni vill vara med och följa mig på den resan! :)

tisdag 8 september 2015

Sommar och semester

Nu är min underbara semester slut och jag är tillbaka i verkligheten. Det blev massa sol, umgänge med vänner, lata dagar och bad.
På min andra vecka tillbaka på jobbet gjorde vi något som vi kallar enhetsövningar. Det är en heldag med övningar då vi är borttagna från utryckning och får massa tid att träna ihop oss och bli bättre inför larm. Denna dagen var rolig och stenhård från början med en tuff rökdykning där vi skulle hitta 4 personer (övningsdockor), sen fick vi 4-5 övningslarm med olika svåra och kluriga lösningar. Jag får tyvärr inte avslöja för mycket då det är fler brandmän som ska öva detta utan att veta övningarna i förväg.
Dagen  avslutades med en belastningsövning där vi  pressar oss till max. Det är riktigt varmt, tungt och jobbigt. Samtidigt  får man olika gåtor eller frågor som ska lösas för att testa att vi fortfarande har energi och lugnet till att tänka logiskt och inte stressa upp oss. Fantastisk roligt (och jobbigt).
Dagen efter är man helt mör. Det gäller att ha druckit ordentligt med vatten inför en sådan dag. Det är tur att inte alla dagar har så hårda och jobbiga larm, utan att de kommer med lite mer mellanrum. Fast idag fick jag springa så det räcker, med full utrustning upp till en vind i ett flerbostadshus (där det inte brann)  och fråga om vi fått rätt adress. Det visade sig att uppringaren sagt fel. Så då var det bara att springa ner hela vägen och vidare på gatan 150-200 meter med en pulversläckare och en inbrytnings "slägga" för att sedan komma fram rätt adress. Bra början på en insats! Puhh!

tisdag 7 juli 2015

Täckstyrkan


I Göteborg finns ett uppbyggt system över hur alla stationer med alla brandmän ska få chans att öva ordentligt.  Vi övar ju varje pass, men har inte riktigt tid att ge oss in i stora projekt då vi alltid måste vara beredda att åka på larm inom 90 sekunder.  För att lösa de större övningarna så kommer en extrastyrka – täckstyrkan med sin brandbil och utrustning till den stationen som ska få öva den veckan. Då får brandmännen chans att öva med sin egen bil och sin egen utrustning under en heldag utan att bli avbrutna av larm.
Täckstyrkan åkte jag med under ett års tid. Det är så att man får söka in halvårsvis till den styrkan då de bara täcker mellan kl 7-17 måndagar till torsdagar. Vill man inte jobba skift utan vanliga arbetsdagar så är denna styrka ett bra val. Jag var så glad att jag fick chansen att vara med under ett års tid. Det var utvecklande att åka runt på alla stationer i Storgöteborg och jobba i olika distrikt. Jag fick uppleva olika studiebesök som jag annars inte hade kunnat gå på. På Kortedala fick jag tex åka till den nya ”arenan” med skidanläggning och fotbollsplan och massa annat. Kungsbacka bjöd på brandöversyn på Freeport och i kriminalvården. Sjukhus, hotell, Älvsborgsbron och tunnlar är annat som jag har fått besöka.
Nu är jag på Gårda brandstation, ett distrikt som har många olika inslag. Det är mycket människor, företag, hotell, spårvagnar, bussar, höghus, lägenheter och butiker. Spännande och utvecklande.

torsdag 2 juli 2015

Psykiskt

Att vara brandman ses oftast som häftigt och hjältemodigt. Någon annan kanske bara tänker på innebandy när de ser oss. 
Oavsett vad tanken kring yrket är så är sanningen den att man hamnar i situationer som man inte önskar någon annan människa. Hur hanterar vi psykiska påfrestningar under och efter svåra situationer? Jag själv har blivit förvånad över mitt eget handlande och lugn i olyckor. På något sätt så hamnar jag i en bubbla. Känslor försvinner och handling är det som blir kvar i dessa situationer. Jag minns en olycka där en person var mycket svårt skadad och det var tumult på platsen och väldigt mycket blod. Hade jag varit där civilt hade jag tyckt att det var extremt jobbigt att vara i allt det, medans nu hade jag kontroll på mig själv, jag var skyddad av min uniform, både psykiskt och fysiskt. Efteråt fick gruppen debriefing av något räddningstjänsten kallar kamratstödjare för att få prata ut om händelsen och få en gemensam bild av olyckan. Alla hanterar situationer på olika sätt och blir olika mycket berörda.  Även om jag inte har jobbat som brandman någon längre tid så har jag varit på de enda två dödsbränderna i Göteborg under 2014. Oddsen för det är inte stora då det var på två helt olika distrikt och tidpunkter. Vissa olyckor har fastnat på min näthinna och om jag blundar så kan jag minnas tydligt hur hemska olyckorna såg ut. 
Som sagt, att jobba som brandman är inte alltid så glamoröst. 

tisdag 23 juni 2015

Är du bra på att kasta boll? Eller kastar du som en tjej?


Idag när jag var på jobbet så fick en tjej denna fråga. Jag blev så provocerad av den att jag var tvungen att konfrontera: ”Hur menar du? Hon är en tjej, alltså kastar hon som en tjej. Det betyder inte att det är samma sak som att hon kastar dåligt.”
Jag är arg på att vissa använder ordet tjej som en negativ sak. Som att man då automatiskt är sämre på något. Att springa som en tjej, kasta som en tjej, eller lyfta som en tjej.  Jag marklyfter 110 kg- som en tjej. Bara man lägger till orden –som en tjej- så får det en negativ klang, jag är trött och förbannad på det. Jag kan nämligen inte välja något annat, jag är född till tjej och gör alltså allt som en tjej. Jag tycker att den här reklamen beskriver så bra,  hur vissa i samhället har skapat ordet tjej till en negativ och vek sak. Titta på den och börja vara stolt över att vara tjej! https://www.youtube.com/watch?v=XjJQBjWYDTs   

måndag 15 juni 2015

KIR


I Göteborg är 98,2% av alla brandmän - män. Alltså, bara 1,8% är kvinnliga brandmän. I Sverige vet jag inte riktigt vad siffran ligger på idag men den är något högre än min arbetsplats, kanske 3-4%?
Jag är med i ett nationellt kvinnligt nätverk. KIR – kvinnor inom räddningstjänsten. Detta nätverk skapades för att vara ett forum om/för kvinnor inom räddningstjänsten. Även för att förbättra förutsättningarna för kvinnor inom yrket. Att stötta samt att samtala för att tex inte uppfinna hjulet igen när det gäller lösningar på olika räddningstjänster. Det är fortfarande inte självklart - även om det är lag... att skyddsutrustning finns i rätt storlekar, att omklädningsrum finns samt att graviditets-policy finns.

Varje år har vi en konferens. Jag har varit med 3 utav 6 gånger. Nästa år – 2016 så ska vi i Göteborg anordna denna konferens. Vi är för närvarande ett ganska litet nätverk -ca 100 medlemmar och jag håller i skrivandets stund på att leta sponsorer. Så har du tips på vilka vi kan kontakta – eller vill ditt företag eller du sponsra KIR. Hör av dig!

torsdag 28 maj 2015

Vad jag älskar med detta yrke


Att vara brandman har sina fördelar och nackdelar – som alla yrken. Jag brukar säga att jag inte valde att bli brandman för att bli rik, utan för att bli rik på livet. Varje dag fylls av någon ny utmaning. Jag tycker om att ingen dag är den andra lik, ingen olycka är som någon innan. Att hjälpa någon i en nödsituation är bland det häftigaste jag vet. Att i stundens hetta är jag den lugna personen med kontroll där patienten kanske varit med om den obehagligaste händelsen i sitt liv. Jag önskar ingen i denna värld olycka, men olyckor händer och då vill jag vara den som hjälper.


Att jobba skift är behagligt. Några gånger i veckan jobbar jag kväll och får en hel dag på mig att gå och handla och uträtta ärenden. Det finns tid till storkok och oftast tvättider. Så just nu i livet passar detta mig som handen i handsken.


Att vara kvinna i ett mansdominerat yrke är speciellt och jag tycker det är roligt att visa att det är ingen omöjlighet att lyckas. Det är tufft och yrket ställer höga krav, vilket blir gör att jag ställer högre krav på mig själv. Mina marginaler är mindre och därför får jag kämpa lite mer. Det är kul att bevisa motsatsen till människors fördomar, men samtidigt psykiskt påfrestande. Det är en paradox att älska det och samtidigt se det som ett krav.




torsdag 14 maj 2015

Kameleont i klänning.

När jag skriver om detta så hårddrar jag lite och låter saker vara svart eller vitt. Jag känner att män oftast förväntas kunna hantera verktyg och ifrågasätts mycket mindre i sitt kunnande. Som att det sitter genetiskt i dem att kunna spika, såga och borra. Medans vissa blir förvånade när jag kan det. Eller som när en person kom fram med en skruvdragare till mig och artikulerade tydligt som om han pratade med en 5-åring – SKRUVDRAGARE. Det är synd, dels att män förväntas kunna det, men också att det förväntas av mig att jag inte kan det.

Det är roligt att åka med brandbilen ute i staden, då många människor blir glada när de ser brandbilen och tittar på oss som åker förbi. Eftersom jag sticker ut lite extra som kvinna så tittar många en gång till av förvåning när de ser mig. Det är roligt att inspirera och visa att det är inget konstigt med att vara kvinna och brandman men ibland, ja då önskar jag att jag bara fick vara som dom andra i gänget. Nästan alltid kommer det en fråga om just att det finns en kvinna med i gänget. Andra frågor jag brukar få: om jag klarar det, om det är tungt, om jag verkligen klarar av att bära all slang, om jag vet hur verktygen fungerar, om jag klarar av att dra ut någon ur ett brinnande hus, ta upp någon ur vattnet osv. Frågor som jag sällan hör mina kollegor få. 

Ibland önskar jag att jag bara kunde smälta in precis som alla andra. Att ses som en brandman och inget annat. Politiker och chefer strävar efter att få in fler kvinnor i räddningstjänsten men också få upp oss få som finns på högre positioner. Cheferna sätter mål att innan år X så ska X antal kvinnor vara räddningsdykare, rökdykledare eller styrkeledare. Alla dessa mål eller rättare sagt visioner – då det känns som ouppnåeliga mål, sätter mig i en knepig situation. Om jag nu var sugen på att söka till någon av dessa positioner, så tror kanske många av mina kollegor att jag fick den på grund av att jag är kvinna, inte för att jag är rätt person till det.

Brandkåren/räddningstjänsten är ett yrke som präglats av män i över hundra år. Det finns en speciell kultur och tradition i yrket. Det märks på flera sätt, bland annat så är inte många stationer riktigt anpassade till kvinnor. Jag kan tänka mig att det kan finnas liknande situationer på sjukhus där det tidigare jobbat få män som sjuksköterskor. På vissa brandstationer finns inte omklädningsrum för kvinnor.  Jag fick säga till några gånger till cheferna om att omklädningsrum fattades. Tillslut (det tog 3 år) togs ett beslut om att sätta in en duschkabin i städerskans skrubb. På min nuvarande station byter jag om och duschar inne på en liten toalett. Det fungerar, men jag kan inte påstå till att det lockar fler kvinnor till att söka till denna arbetsplats. 
Skyddskläder är oftast i stora storlekar.  Jag och mina kvinnliga kollegor har ibland fått kämpa oss till saker i rätt storlekar. Helt plötsligt blir vi en belastning prismässigt för kläder och lokal. Samt att chefer har nästan blivit förvånade över att kvinnor som är brandmän blir gravida och åtgärdsplaner har inte funnits. Kulturen märks även när någon är sjuk eller borta på laget, ja då heter det ”en man kort”. Är man precis så många som fyller en brandbil då är vi ”jämt skägg”. På morgonen hälsar vi varandra välkomna genom att säga ”god morgon gubbar eller killar” samt ”ha en trevlig helg gubbar/killar”. Jag har sagt till mina kollegor att jag gärna är ”en gubbe” och de behöver inte säga – och Karin, för då känner jag mig mer utesluten från gruppen än faktiskt inräknad. Det är något som jag känner, vissa kvinnor kanske vill bli hälsade på med sitt namn för att inte känns sig bortglömda. Samtidigt vill jag ju egentligen inte vara en gubbe, för om några år är vi fler kvinnor och vi är inte gubbar, vi är kollegor. Detta är nog något som kommer få ta sin tid. Som sagt, kulturen och traditionerna har funnits i hundra år och vissa mönster är svåra att bryta. Jag vet dock inte hur jag ska förhålla mig till det. Men genom att vara kvinna så är kultur och traditioner redan satta ur spel.

måndag 27 april 2015

I mål efter två år

När man söker jobb som brandman är det inte bara en intervju du måste göra, utan olika tester. Det är allt från höjdtester, stresstester och fysiska tester. Jag tycker det är jätteviktigt med dessa tester och att det är en hög nivå på dem. Jag ser det som positivt att det är samma tester både för män som för kvinnor då det i slutändan handlar om att rädda liv. Jag har bevisat att jag har klarat samma tester som alla andra som arbetar här.
 
Det tog för mig bara lite längre tid att komma upp till den nivån. Män har procentuellt mer muskler och har även lättare att träna upp dem. Så jag fick slita i två år för att nå rätt nivå och fortsätter varje träningspass att upprätthålla nivån. Två år är lång tid men eftersom jag var under en rehab-period på grund av mitt opererade knä så fick det ta den tiden. Det var nya muskler som hamnade i fokus jämfört med vad jag annars brukade träna. Det var riktigt jobbigt i början då det oftast inte är roligt att träna det man är dålig på. Efter ett tag märkte jag att jag blev bättre och bättre, att jag började snudda vid testnivån och då fick jag ännu mer energi för att träna mot mitt mål.
 
Testerna för att jobba i räddningstjänsten i Göteborg är följande. 
Stående längdhopp - två meter
Löpning 3000 meter på 13:15 min
Handstyrketest 420 Newton i vardera hand,
Lyft till hakan skivstång 15 kg -  40 repetitioner
Bänkpress 30 kg - 35 repetitioner
Roddtest 500 meter på 1.45 min
 
När jag första gången gjorde testerna i Göteborg för att få sommarvikariat var jag väldigt nervös. Det var en måndag våren 2011. Jag hade knappt sovit under natten, klarade inte av att äta frukost, trots att jag verkligen behövde det. Dagen började på Friidrottens Hus  med jämfotahopp och 3000m. Jag slog personligt rekord på jämfotahoppet och började med bra energi. Löpningen gick bra och efter dessa tester åkte vi till Gårda brandstation för att göra resten av testerna. Bänkpress, handmax och hakdrag var på G. Alla gick galant och pr i handmax!
Sist ut och jobbigast för mig var rodden. Med värdelös teknik så hatade jag denna gren. Jag satte mig på roddmaskinen och min testledare frågade vilket motstånd jag ville ha mellan 1-10. Med lättare motstånd blir det lätt men du kommer inte så långt på draget. Med högre motstånd blir det tyngre men du kommer längre i ditt drag. Jag brukar köra på mellan 7-8. Det stod tre roddmaskiner i en stor gymnastiksal bredvid varandra mot en vägg, jag  bet ihop och började dra. Mjölksyran kom efter hundra meter och en del av hjärnan skrek att jag måste sluta. En annan del hejade på och sade till mig att fortsätta. Det gav mig riktig ångestkänsla att göra denna gren och när jag rott 500 meter stod klockan på 1.50. Jag missade på fem sekunder. Fan! Nu var det kört. Tack och hej för mig. Fy fan. Även om jag gjort mitt bästa och tagit i allt vad jag hade så gick det inte. Jag var så besviken och ledsen. 

Jag åkte hem och la mig. Jag skulle på tester två dagar senare (torsdagen) till Norrköping så då var det att ta nya tag. Ladda upp igen.
Dagen efter testerna i Göteborg så ringer en ansvarig testledare till mig och säger att det blivit ett fel. Min testledare hade glömt att ställa in min roddmaskin på 7-8 i motstånd och jag hade kört på 10.an. Testledaren hade upptäckt detta precis efter jag rott då jag blev så besviken, men hade inte vågat säga det till mig i all förtvivlan. Så jag blev erbjuden att komma och göra om alla testerna igen. Eftersom rodden är sist så kunde jag inte göra om bara den genen, utan måste ha samma förutsättningar som alla andra. Dagen för att göra om testerna i Göteborg var typiskt nog dagen efter Norrköpingstesterna på fredagen.

Torsdagen i Norrköping blev svår att ladda upp till och deras tester liknar inte Göteborgs, utan här är det simning, en bana som man rullar ut slang, bär slangkorgar i trapphus m.m. Samt lite händighetstest med motorsåg och fågelholksbygge. Med tankarna någon annanstans jag testerna och tog ett sent kvällståg till Göteborg för att gå och lägga mig och ladda om för nya tester i Göteborg.
Kroppen var helt utpumpad på fredagsmorgonen och jag ville bara slänga in handduken. Fast hjärnan och hjärtat sade till mig att fortsätta. Jag möttes av två goa brandmän som skulle följa mig genom dagen för att göra om alla testerna. Vi började med att åka till Friidrottens Hus för att göra jämfota längdhopp och sen 3000m. Det gick bra och energin kom tillbaka. Alla moment gick bra och till sist var det rodden kvar, som sagt den grenen jag har svårast för. Med inställning på 7-8 så körde jag igång. Båda testledarna hejar hejade på, mjölksyran sprutade ur öronen. Jag blundade och rodde, hela min kropp var så jävla slut. Mina sista 100 meter har jag knappt något minne ifrån då jag började se dubbelt. När testet var slut så tittade jag upp på skärmen… 1:45 FYFAAAN! Lyckan över att se dessa siffror.
Någon månad senare ringde Räddningstjänsten Storgöteborg och erbjöd mig ett sommarvikariat. Starten på detta fantastiska yrke!

onsdag 15 april 2015

Att vara pionjär



Nu efter fyra år som brandman ska jag ta ett nytt steg: Att börja jobba på en stor brandstation i centrala Göteborg som aldrig haft någon kvinnlig brandman innan. Jag och några av mina kvinnliga kollegor har varit där någon enstaka gång och jobbat då någon annan varit sjuk. Det stora nu är att jag är fastanställd på denna station. Det känns roligt, utvecklande och lite läskigt. Fast jag vet inte vad jag tycker är läskigt med det hela. Det är nog mina tidigare erfarenheter som skapar denna rädsla.
Som ny på en arbetsplats finns det alltid många minor att trampa på men jag kan bara tala utifrån mig själv, att jag upplever att det finns fler minor för mig som kvinna på denna speciella arbetsplats. 

Det är inte alltid livet som kvinna i ett mansdominerade yrke flyter på smidigt. Misstaget jag själv gjorde som nyutexad var att jag ställde frågor i form av påståenden. Det tog mig ett år att förstå varför kollegor uppfattade mig som om jag skulle berätta saker för dem och var en "besserwisser". Jag tänkte att jag var en nyanställd som var intresserad med massa frågor. Sen fattade jag att jag sa "Motorsågen tankas med 2-takt bensin?" Fast i mitt huvud var det ju en fråga. Så alla trodde jag ville berätta en massa saker de redan visste och jag tyckte att jag verkade intresserad av grejerna och de var så kyliga mot mig.
Det andra misstaget jag gjorde var att jag lyssnade och höll mig blint till vad skolan hade sagt till mig: "När ni kommer ut på stationerna så berätta detta för era kollegor, det är nya grejer de måste veta". Aj aj. Det blev alltså en 22-årig nyexad tjej som skulle förmedla nya metoder till medelålders män om hur man skulle göra nuförtiden. Haha. De tog inte emot det som jag trodde utan mer sparkade bakut och sa att deras metod har funkat i 30 år och att det funkar bra.

Misstag är till för att lära sig av och jag tror verkligen detta kommer bli superbra. Jag har blivit mottagen med öppna armar. Det är en fantastisk station med underbara kollegor som jag ser fram emot att fortsätta utvecklas med.

söndag 12 april 2015

En söndag på brandstationen.



Som brandmän jobbar vi i skift och på helger jobbar vi 24 timmar i sträck. Det är väldigt olika vilka rutiner man har på de olika stationerna och på de olika arbetslagen. En vanlig söndag hos oss brukar börja med frukost. Vi kokar gröt och ägg. Har knäcke, smör, ost och korv. Enkelt och snabbt. Ibland lyxar vi till det och köper färskt bröd på helgerna. Efter en snabb frukost ger vi oss iväg till en simbassäng och simmar. Sist vi simmade fick vi larm, så det var bara att att hoppa upp och torka sig fort för att få på sig kläderna och komma iväg på 90 sekunder. (Oj vad många gånger jag har varit i knepiga situationer och larmet har gått. Kanske blir ett inlägg i framtiden :p )



Väl hemma efter bad brukar vi slänga in handdukar och kläder i tvättmaskinerna. Eftersom vi jobbar 24 timmar brukar vi passa på att åka ut till en mataffär för att köpa lunch och middag som vi lagar. På vardagar finns inte riktigt tid till det och vi har matlådor då. Helgerna är lyx ;)



Efter lunchinhandling är det söndags-städning. Alla logement ska dammtorkas, dammsugas och svabbas. En lunch brukar vara på gång efter städningen. Och följs av ett möte med uppdatering om kommande vecka. När maten har smälts är det dags för övning och träning. Övningarna är varierande. Ena dagen kan vi vara ute på vårt övningsfält och köra bandvagn eller 4-hjuling. Vi ger oss ut på sjöar och övar livräddning eller firar oss ner med rep från branta klippor. Man måste vara uppdaterad på allt. Det är en av sakerna som jag älskar med mitt yrke, att det är så varierande. Ingen dag är den andra lik och mitt i all övning, träning, städning, ätning, duschning så kan det gå ett larm. Varje arbetspass måste vi träna. Oftast kör vi gemensam träning liknande cirkelrräning, tabata, crossfit. Men ibland blir det löpning runt stationen om vädret är fint.



Nyduschade och klara brukar det bli dags för matlagning och middag. Ibland blir det middag vid 17. Ibland vid 22. Det händer alltid nått oväntat.
Mot kvällen brukar vi sköta sysslor som all tvätt efter simning, övning och träning. Bilar måste återställas och tvättas, utrustning måste granskas och kontrolleras. Larmrapporter måste skrivas. Väl framme vid 22 brukar vi försöka sätta oss ner och hinna med nyheterna och har vi tur blir det film. Vi jobbar fram till nästa dag och vi får sova i våra logement. Mitt i natten när man sover som bäst kan lampan tändas och larmet gå. På 90 sekunder gäller det att klä på sig allt, uppfatta vad det är för larm och vart man ska. Hoppa in i brandbilen och faktiskt köra till rätt adress utan att blinka. Ibland får man ju hjärnsläpp på adresser och jag är glad över att det finns GPS. 

Samtidigt brukar vi ju inte vara själva på vägarna dag som natt. På dagarna då det är mer trafik kan människor hitta på riktigt märkliga saker. Jag kan förstå att man blir riktigt stressad av att blåljus och sirener ligger bakom en. Jag blir det själv. Men att stanna mitt i eller precis innan en rondell eller få för sig att backa när räddningstjänsten kommer i full fart rekommenderar jag inte.  Puhhh..



En vanlig söndag, som aldrig blir som vanligt när man jobbar som brandman.


tisdag 7 april 2015

Den lilla detaljen.

 
Jag blev så lycklig och glad i juni 2009, då jag fick veta att jag kommit in på min utbildning till brandman. Dock mitt i allt detta kom jag på en sak, den lilla detaljen att jag hade klaustrofobi. Hur kan man bli brandman då? 
Det jag minns som mina första minnen i starten av klaustrofobin är på en toalett i kapprummet i skolan. Jag gick i ettan eller tvåan. Så jag var runt 7-8 år. Jag gick till toaletten och när jag var klar så gick inte dörren att låsa upp. Jag tänkte först att det var någon som höll för på andra sidan men när jag började ropa så kom min lärare. Hon försökte öppna från andra sidan men det gick inte. Jag började få mer och mer panik över att jag inte kunde komma ut. Det hela slutade med att vaktmästaren på skolan fick öppna dörren genom att lyfta av den från gångjärnssidan. Sedan den dagen gick jag inte på toaletten i skolan, utan hemma och som tur var bodde vi granne med skolan.

 
Andra incidenten var jag kanske 9 år och följde med mamma när hon skulle till brukshundsklubben och öva med vår hund. Jag ville inte följa med ut i skogen och öva då det var kallt, så jag stannade i klubbstugan. Jag var ensam i lokalen och efter en stund blev jag kissnödig, så jag gick in på toaletten och när jag skulle ut så fick jag inte upp låset. När jag ropade och ingen svarade så kände jag mig som den ensammaste på jorden. Jag satt länge där inne och grät och efter att jag försökt öppna ett antal gånger så gav dörren med sig helt plötsligt och jag kom ut. 

 
Efter dessa två upplevelser så undvek jag att gå på toaletter och om jag var tvungen, så låste jag aldrig utan någon fick vakta utanför. Jag slutade också att åka hiss. Det fanns inte så många ställen i Söderköping som hade hiss men när jag väl hade den framför mig så valde jag alltid trapporna. Oavsett antal våningsplan.

 
Vad hände då? Jo, vid 20 års ålder så bestämde jag mig bara. Ska jag bli brandman så kan jag inte ha klaustrofobi. Såg jag en hiss så åkte jag med den. I början var det extremt jobbigt, då åkte jag oftast bara en våning och fortsatte med trapporna. Successivt blev jag lugnare och lugnare. Jag analyserade ofta mina panikkänslor och ersatte dem med logiska förklaringar. ”Syret kommer inte att ta slut”, ”Hissen kan stanna, då kommer en reparatör och lagar den och släpper ut mig” (eller räddningstjänsten). Jag jobbade mycket med att få bort obehagskänslorna och efter ett år så hade jag kommit långt. Det var inte helt borta men jag klarade alla klaustrofobi-testerna och övningarna vi gjorde på skolan.
Jag minns så väl första gången jag skulle ta på mig masken och andas luften i tuberna. Sen skulle vi gå in i en container som lärarna eldade i. Jag var så rädd, jag upplevde inte att jag hanterade situationen över huvud taget. Jag erkände detta för min lärare och han sa lugnt att han står bredvid mig och kollar att allt är okej hela tiden. När vi hade tittat klart och studerat denna ”övertändningscontainer” så kände jag mig som den häftigaste i världen. Jag hade klarat det!  Jag upplevde att jag hade växt något enormt på insidan och övervunnit mina rädslor och belöningen av att titta på elden där inne var den bästa av belöningar jag hade fått. Jag ville göra detta mer.

söndag 29 mars 2015

Den första gnistan.

Det känns både spännande och lite läskigt att starta denna blogg som jag tänkt på en längre tid. Välkommen!
Här kommer du få följa mitt liv som brandman samt resten av min vardag. Den kommer att innehålla väldigt mycket tankar, idéer och säkerligen många händelser. Jag är en person som dagligen kommer på någon ny dröm som jag vill utveckla, prova eller undersöka.  Att uppnå något som ses omöjligt eller svårt, det ser jag oftast som en utmaning.
 

Livet hittills har farit upp och ner och det ska bli så roligt att ta med er på fortsättningen av denna resa. Samtidigt är det utvecklande för mig att både se tillbaka i mitt förflutna och förstå vad som har fått mig hit.
Jag är uppväxt i en stor familj, i lilla Söderköping i Östergötland.  Jag är yngst, sen kommer Stefan, Sven, Johan och äldst är Elin. Att växa upp med tre storebröder har nog bidragit till att forma mig till den jag är idag. Jag har lärt mig att ta plats, att vara en pojkflicka.
  

Vid 9 års ålder började jag spela basket. Jag var ingen stor talang men min basketcoach sa alltid att jag var nog den positivaste i laget. Den som struntade i att jag missat nio skott på rad -jag testade ändå att skjuta det tionde. För det är inte de gångerna som du faller som avgör, det är de gångerna du ställer dig upp igen. Jag tänkte nog aldrig på att de där nio missade skotten representerade mig. Det var de lyckade skotten jag kände att jag präglades av.
När laget kämpat hårt i många år och tog oss till slutspel i Stockholmserien kände jag att jag utvecklats mycket och gjort stora framsteg. Jag hade en fantastisk coach som stöttade mig massor. Då, som 16 åring skulle jag uppleva hur det känns när mattan rycks bort under fötterna. Mitt i en match skadade jag mig och drog sönder korsbandet och minisken i vänstra knät. 


Jag kan nog inte få fram i ord hur kaotiska år det blev att ta mig tillbaka till basketen, men jag lyckades. När jag var 18 år så var jag tillbaka. Jag fick till och med en plats i A-laget och spela på elitnivå. Jag kände nog att jag hade platsat bättre i ett Div1 lag, samtidigt så kände jag att jag hade kämpat så hårt för att komma tillbaka och när jag nu blev erbjuden en plats så ville jag inte tacka nej. Det året utveckades jag inte så mycket och kände att coachen jag hade då mest ville trycka ner mig. Nästa säsong fick vi en av mina favorit coacher. På försäsongen spelade jag i Div1 för att få bevisa min plats i A-laget och jag kände att jag var riktigt bra. Då drogs den där förbannande mattan bort från mina fötter igen. Höger knä och underben drogs ur led under en match och jag visste redan när jag föll till marken att allt, basketen - mitt liv, hade nu glidit mig ur händerna.

Det blev ett år rehabilitering och under denna tid som sängliggande så hade jag mycket tid att fundera. När jag låg där i min lägenhet på bottenvåningen i Norrköping och tittade ut genom fönstret, så såg jag brandmännen komma och öva. Deras iläggningsplats för att öva dykning i "Strömmen" var precis utanför mitt fönster. Jag började fundera på om jag skulle söka...
Min pappa jobbade som deltidsbrandman på 70- och 80-talet, så jag ringde honom för att se vad han tyckte. "Karin, jag tror inte du skulle klara av det. Det är för tufft för dig." Det samtalet har etsats sig fast i mitt huvud. Jag hade bestämt direkt när vi la på att min pappa inte kunde bestämma vad jag kan och inte kan. Jag sökte in. 

För att komma in brandmansskolan - Skydd mot Olyckor- så måste man gå ett rullbandstest. Jag som nyss varit sängliggande och numera hoppade på kryckor kände att jag inte riktigt var i min elitform. Jag ringde till skolan och frågade om jag kunde få skjuta fram testet tills jag var återställd. Jag fick en extra månad på mig men jag hoppade fortfarande lite på kryckor. Jag bestämde mig för att den dagen hoppa med kryckorna till min mamma som bodde relativt nära brandstationen och sen lämna dom hemma hos henne.  Jag stegade iväg till brandstationen och var så nervös att jag knappt visste vad jag hette. Väl där ombytt och iklädd all utrustning med brandkläder och tuber så började jag gå på rullbandet. Innan jag ens startat låg min puls på 155 för att jag var så nervös. Jag gick och gick. Tillslut sa testledaren att jag kunde hoppa av. Jag förstod inte riktigt, han sa att jag klarat det! Helt  paff och lycklig tog jag emot mitt intyg med stämpeln "godkänd" på och haltade hem. På väg ut sa jag att vi ses om några år, då jag är klar som brandman. Till svar fick jag mest en fnysning, vilket jag förstår. Jag menar, jag var en liten spinkig tjej på 20 år som hade ett lår i storlek som en normal biceps. Samt min fantastiska "vilopuls" på 155 slag i minuten. Denna fnysning bara taggade mig. Jag tänkte - ännu ett hinder att ta mig förbi. 
Jag hoppas verkligen jag kommer in.