I mål efter två år

När man söker jobb som brandman är det inte bara en intervju du måste göra, utan olika tester. Det är allt från höjdtester, stresstester och fysiska tester. Jag tycker det är jätteviktigt med dessa tester och att det är en hög nivå på dem. Jag ser det som positivt att det är samma tester både för män som för kvinnor då det i slutändan handlar om att rädda liv. Jag har bevisat att jag har klarat samma tester som alla andra som arbetar här.

 

Det tog för mig bara lite längre tid att komma upp till den nivån. Män har procentuellt mer muskler och har även lättare att träna upp dem. Så jag fick slita i två år för att nå rätt nivå och fortsätter varje träningspass att upprätthålla nivån. Två år är lång tid men eftersom jag var under en rehab-period på grund av mitt opererade knä så fick det ta den tiden. Det var nya muskler som hamnade i fokus jämfört med vad jag annars brukade träna. Det var riktigt jobbigt i början då det oftast inte är roligt att träna det man är dålig på. Efter ett tag märkte jag att jag blev bättre och bättre, att jag började snudda vid testnivån och då fick jag ännu mer energi för att träna mot mitt mål.

 

Testerna för att jobba i räddningstjänsten i Göteborg är följande. 

Stående längdhopp - två meter
Löpning 3000 meter på 13:15 min
Handstyrketest 420 Newton i vardera hand,
Lyft till hakan skivstång 15 kg -  40 repetitioner
Bänkpress 30 kg - 35 repetitioner
Roddtest 500 meter på 1.45 min

 

När jag första gången gjorde testerna i Göteborg för att få sommarvikariat var jag väldigt nervös. Det var en måndag våren 2011. Jag hade knappt sovit under natten, klarade inte av att äta frukost, trots att jag verkligen behövde det. Dagen började på Friidrottens Hus  med jämfotahopp och 3000m. Jag slog personligt rekord på jämfotahoppet och började med bra energi. Löpningen gick bra och efter dessa tester åkte vi till Gårda brandstation för att göra resten av testerna. Bänkpress, handmax och hakdrag var på G. Alla gick galant och pr i handmax!

Sist ut och jobbigast för mig var rodden. Med värdelös teknik så hatade jag denna gren. Jag satte mig på roddmaskinen och min testledare frågade vilket motstånd jag ville ha mellan 1-10. Med lättare motstånd blir det lätt men du kommer inte så långt på draget. Med högre motstånd blir det tyngre men du kommer längre i ditt drag. Jag brukar köra på mellan 7-8. Det stod tre roddmaskiner i en stor gymnastiksal bredvid varandra mot en vägg, jag  bet ihop och började dra. Mjölksyran kom efter hundra meter och en del av hjärnan skrek att jag måste sluta. En annan del hejade på och sade till mig att fortsätta. Det gav mig riktig ångestkänsla att göra denna gren och när jag rott 500 meter stod klockan på 1.50. Jag missade på fem sekunder. Fan! Nu var det kört. Tack och hej för mig. Fy fan. Även om jag gjort mitt bästa och tagit i allt vad jag hade så gick det inte. Jag var så besviken och ledsen. 

Jag åkte hem och la mig. Jag skulle på tester två dagar senare (torsdagen) till Norrköping så då var det att ta nya tag. Ladda upp igen.

Dagen efter testerna i Göteborg så ringer en ansvarig testledare till mig och säger att det blivit ett fel. Min testledare hade glömt att ställa in min roddmaskin på 7-8 i motstånd och jag hade kört på 10.an. Testledaren hade upptäckt detta precis efter jag rott då jag blev så besviken, men hade inte vågat säga det till mig i all förtvivlan. Så jag blev erbjuden att komma och göra om alla testerna igen. Eftersom rodden är sist så kunde jag inte göra om bara den genen, utan måste ha samma förutsättningar som alla andra. Dagen för att göra om testerna i Göteborg var typiskt nog dagen efter Norrköpingstesterna på fredagen.

Torsdagen i Norrköping blev svår att ladda upp till och deras tester liknar inte Göteborgs, utan här är det simning, en bana som man rullar ut slang, bär slangkorgar i trapphus m.m. Samt lite händighetstest med motorsåg och fågelholksbygge. Med tankarna någon annanstans jag testerna och tog ett sent kvällståg till Göteborg för att gå och lägga mig och ladda om för nya tester i Göteborg.

Kroppen var helt utpumpad på fredagsmorgonen och jag ville bara slänga in handduken. Fast hjärnan och hjärtat sade till mig att fortsätta. Jag möttes av två goa brandmän som skulle följa mig genom dagen för att göra om alla testerna. Vi började med att åka till Friidrottens Hus för att göra jämfota längdhopp och sen 3000m. Det gick bra och energin kom tillbaka. Alla moment gick bra och till sist var det rodden kvar, som sagt den grenen jag har svårast för. Med inställning på 7-8 så körde jag igång. Båda testledarna hejar hejade på, mjölksyran sprutade ur öronen. Jag blundade och rodde, hela min kropp var så jävla slut. Mina sista 100 meter har jag knappt något minne ifrån då jag började se dubbelt. När testet var slut så tittade jag upp på skärmen… 1:45 FYFAAAN! Lyckan över att se dessa siffror.

Någon månad senare ringde Räddningstjänsten Storgöteborg och erbjöd mig ett sommarvikariat. Starten på detta fantastiska yrke!

Att vara pionjär

Nu efter fyra år som brandman ska jag ta ett nytt steg: Att börja jobba på en stor brandstation i centrala Göteborg som aldrig haft någon kvinnlig brandman innan. Jag och några av mina kvinnliga kollegor har varit där någon enstaka gång och jobbat då någon annan varit sjuk. Det stora nu är att jag är fastanställd på denna station. Det känns roligt, utvecklande och lite läskigt. Fast jag vet inte vad jag tycker är läskigt med det hela. Det är nog mina tidigare erfarenheter som skapar denna rädsla.
Som ny på en arbetsplats finns det alltid många minor att trampa på men jag kan bara tala utifrån mig själv, att jag upplever att det finns fler minor för mig som kvinna på denna speciella arbetsplats. 

Det är inte alltid livet som kvinna i ett mansdominerade yrke flyter på smidigt. Misstaget jag själv gjorde som nyutexad var att jag ställde frågor i form av påståenden. Det tog mig ett år att förstå varför kollegor uppfattade mig som om jag skulle berätta saker för dem och var en "besserwisser". Jag tänkte att jag var en nyanställd som var intresserad med massa frågor. Sen fattade jag att jag sa "Motorsågen tankas med 2-takt bensin?" Fast i mitt huvud var det ju en fråga. Så alla trodde jag ville berätta en massa saker de redan visste och jag tyckte att jag verkade intresserad av grejerna och de var så kyliga mot mig.

Det andra misstaget jag gjorde var att jag lyssnade och höll mig blint till vad skolan hade sagt till mig: "När ni kommer ut på stationerna så berätta detta för era kollegor, det är nya grejer de måste veta". Aj aj. Det blev alltså en 22-årig nyexad tjej som skulle förmedla nya metoder till medelålders män om hur man skulle göra nuförtiden. Haha. De tog inte emot det som jag trodde utan mer sparkade bakut och sa att deras metod har funkat i 30 år och att det funkar bra.

Misstag är till för att lära sig av och jag tror verkligen detta kommer bli superbra. Jag har blivit mottagen med öppna armar. Det är en fantastisk station med underbara kollegor som jag ser fram emot att fortsätta utvecklas med.

En söndag på brandstationen.

Som brandmän jobbar vi i skift och på helger jobbar vi 24 timmar i sträck. Det är väldigt olika vilka rutiner man har på de olika stationerna och på de olika arbetslagen. En vanlig söndag hos oss brukar börja med frukost. Vi kokar gröt och ägg. Har knäcke, smör, ost och korv. Enkelt och snabbt. Ibland lyxar vi till det och köper färskt bröd på helgerna. Efter en snabb frukost ger vi oss iväg till en simbassäng och simmar. Sist vi simmade fick vi larm, så det var bara att att hoppa upp och torka sig fort för att få på sig kläderna och komma iväg på 90 sekunder. (Oj vad många gånger jag har varit i knepiga situationer och larmet har gått. Kanske blir ett inlägg i framtiden :p )

Väl hemma efter bad brukar vi slänga in handdukar och kläder i tvättmaskinerna. Eftersom vi jobbar 24 timmar brukar vi passa på att åka ut till en mataffär för att köpa lunch och middag som vi lagar. På vardagar finns inte riktigt tid till det och vi har matlådor då. Helgerna är lyx ;)

Efter lunchinhandling är det söndags-städning. Alla logement ska dammtorkas, dammsugas och svabbas. En lunch brukar vara på gång efter städningen. Och följs av ett möte med uppdatering om kommande vecka. När maten har smälts är det dags för övning och träning. Övningarna är varierande. Ena dagen kan vi vara ute på vårt övningsfält och köra bandvagn eller 4-hjuling. Vi ger oss ut på sjöar och övar livräddning eller firar oss ner med rep från branta klippor. Man måste vara uppdaterad på allt. Det är en av sakerna som jag älskar med mitt yrke, att det är så varierande. Ingen dag är den andra lik och mitt i all övning, träning, städning, ätning, duschning så kan det gå ett larm. Varje arbetspass måste vi träna. Oftast kör vi gemensam träning liknande cirkelrräning, tabata, crossfit. Men ibland blir det löpning runt stationen om vädret är fint.

Nyduschade och klara brukar det bli dags för matlagning och middag. Ibland blir det middag vid 17. Ibland vid 22. Det händer alltid nått oväntat.

Mot kvällen brukar vi sköta sysslor som all tvätt efter simning, övning och träning. Bilar måste återställas och tvättas, utrustning måste granskas och kontrolleras. Larmrapporter måste skrivas. Väl framme vid 22 brukar vi försöka sätta oss ner och hinna med nyheterna och har vi tur blir det film. Vi jobbar fram till nästa dag och vi får sova i våra logement. Mitt i natten när man sover som bäst kan lampan tändas och larmet gå. På 90 sekunder gäller det att klä på sig allt, uppfatta vad det är för larm och vart man ska. Hoppa in i brandbilen och faktiskt köra till rätt adress utan att blinka. Ibland får man ju hjärnsläpp på adresser och jag är glad över att det finns GPS. 

Samtidigt brukar vi ju inte vara själva på vägarna dag som natt. På dagarna då det är mer trafik kan människor hitta på riktigt märkliga saker. Jag kan förstå att man blir riktigt stressad av att blåljus och sirener ligger bakom en. Jag blir det själv. Men att stanna mitt i eller precis innan en rondell eller få för sig att backa när räddningstjänsten kommer i full fart rekommenderar jag inte.  Puhhh..

En vanlig söndag, som aldrig blir som vanligt när man jobbar som brandman.

Den lilla detaljen.

 

Jag blev så lycklig och glad i juni 2009, då jag fick veta att jag kommit in på min utbildning till brandman. Dock mitt i allt detta kom jag på en sak, den lilla detaljen att jag hade klaustrofobi. Hur kan man bli brandman då? 

Det jag minns som mina första minnen i starten av klaustrofobin är på en toalett i kapprummet i skolan. Jag gick i ettan eller tvåan. Så jag var runt 7-8 år. Jag gick till toaletten och när jag var klar så gick inte dörren att låsa upp. Jag tänkte först att det var någon som höll för på andra sidan men när jag började ropa så kom min lärare. Hon försökte öppna från andra sidan men det gick inte. Jag började få mer och mer panik över att jag inte kunde komma ut. Det hela slutade med att vaktmästaren på skolan fick öppna dörren genom att lyfta av den från gångjärnssidan. Sedan den dagen gick jag inte på toaletten i skolan, utan hemma och som tur var bodde vi granne med skolan.

 

Andra incidenten var jag kanske 9 år och följde med mamma när hon skulle till brukshundsklubben och öva med vår hund. Jag ville inte följa med ut i skogen och öva då det var kallt, så jag stannade i klubbstugan. Jag var ensam i lokalen och efter en stund blev jag kissnödig, så jag gick in på toaletten och när jag skulle ut så fick jag inte upp låset. När jag ropade och ingen svarade så kände jag mig som den ensammaste på jorden. Jag satt länge där inne och grät och efter att jag försökt öppna ett antal gånger så gav dörren med sig helt plötsligt och jag kom ut. 

 

Efter dessa två upplevelser så undvek jag att gå på toaletter och om jag var tvungen, så låste jag aldrig utan någon fick vakta utanför. Jag slutade också att åka hiss. Det fanns inte så många ställen i Söderköping som hade hiss men när jag väl hade den framför mig så valde jag alltid trapporna. Oavsett antal våningsplan.

 

Vad hände då? Jo, vid 20 års ålder så bestämde jag mig bara. Ska jag bli brandman så kan jag inte ha klaustrofobi. Såg jag en hiss så åkte jag med den. I början var det extremt jobbigt, då åkte jag oftast bara en våning och fortsatte med trapporna. Successivt blev jag lugnare och lugnare. Jag analyserade ofta mina panikkänslor och ersatte dem med logiska förklaringar. ”Syret kommer inte att ta slut”, ”Hissen kan stanna, då kommer en reparatör och lagar den och släpper ut mig” (eller räddningstjänsten). Jag jobbade mycket med att få bort obehagskänslorna och efter ett år så hade jag kommit långt. Det var inte helt borta men jag klarade alla klaustrofobi-testerna och övningarna vi gjorde på skolan.

Jag minns så väl första gången jag skulle ta på mig masken och andas luften i tuberna. Sen skulle vi gå in i en container som lärarna eldade i. Jag var så rädd, jag upplevde inte att jag hanterade situationen över huvud taget. Jag erkände detta för min lärare och han sa lugnt att han står bredvid mig och kollar att allt är okej hela tiden. När vi hade tittat klart och studerat denna ”övertändningscontainer” så kände jag mig som den häftigaste i världen. Jag hade klarat det!  Jag upplevde att jag hade växt något enormt på insidan och övervunnit mina rädslor och belöningen av att titta på elden där inne var den bästa av belöningar jag hade fått. Jag ville göra detta mer.