Vad jag älskar med detta yrke

Att vara brandman har sina fördelar och nackdelar – som alla yrken. Jag brukar säga att jag inte valde att bli brandman för att bli rik, utan för att bli rik på livet. Varje dag fylls av någon ny utmaning. Jag tycker om att ingen dag är den andra lik, ingen olycka är som någon innan. Att hjälpa någon i en nödsituation är bland det häftigaste jag vet. Att i stundens hetta är jag den lugna personen med kontroll där patienten kanske varit med om den obehagligaste händelsen i sitt liv. Jag önskar ingen i denna värld olycka, men olyckor händer och då vill jag vara den som hjälper.


Att jobba skift är behagligt. Några gånger i veckan jobbar jag kväll och får en hel dag på mig att gå och handla och uträtta ärenden. Det finns tid till storkok och oftast tvättider. Så just nu i livet passar detta mig som handen i handsken.


Att vara kvinna i ett mansdominerat yrke är speciellt och jag tycker det är roligt att visa att det är ingen omöjlighet att lyckas. Det är tufft och yrket ställer höga krav, vilket blir gör att jag ställer högre krav på mig själv. Mina marginaler är mindre och därför får jag kämpa lite mer. Det är kul att bevisa motsatsen till människors fördomar, men samtidigt psykiskt påfrestande. Det är en paradox att älska det och samtidigt se det som ett krav.

Kameleont i klänning.

När jag skriver om detta så hårddrar jag lite och låter saker vara svart eller vitt. Jag känner att män oftast förväntas kunna hantera verktyg och ifrågasätts mycket mindre i sitt kunnande. Som att det sitter genetiskt i dem att kunna spika, såga och borra. Medans vissa blir förvånade när jag kan det. Eller som när en person kom fram med en skruvdragare till mig och artikulerade tydligt som om han pratade med en 5-åring – SKRUVDRAGARE. Det är synd, dels att män förväntas kunna det, men också att det förväntas av mig att jag inte kan det.

Det är roligt att åka med brandbilen ute i staden, då många människor blir glada när de ser brandbilen och tittar på oss som åker förbi. Eftersom jag sticker ut lite extra som kvinna så tittar många en gång till av förvåning när de ser mig. Det är roligt att inspirera och visa att det är inget konstigt med att vara kvinna och brandman men ibland, ja då önskar jag att jag bara fick vara som dom andra i gänget. Nästan alltid kommer det en fråga om just att det finns en kvinna med i gänget. Andra frågor jag brukar få: om jag klarar det, om det är tungt, om jag verkligen klarar av att bära all slang, om jag vet hur verktygen fungerar, om jag klarar av att dra ut någon ur ett brinnande hus, ta upp någon ur vattnet osv. Frågor som jag sällan hör mina kollegor få. 

Ibland önskar jag att jag bara kunde smälta in precis som alla andra. Att ses som en brandman och inget annat. Politiker och chefer strävar efter att få in fler kvinnor i räddningstjänsten men också få upp oss få som finns på högre positioner. Cheferna sätter mål att innan år X så ska X antal kvinnor vara räddningsdykare, rökdykledare eller styrkeledare. Alla dessa mål eller rättare sagt visioner – då det känns som ouppnåeliga mål, sätter mig i en knepig situation. Om jag nu var sugen på att söka till någon av dessa positioner, så tror kanske många av mina kollegor att jag fick den på grund av att jag är kvinna, inte för att jag är rätt person till det.

Brandkåren/räddningstjänsten är ett yrke som präglats av män i över hundra år. Det finns en speciell kultur och tradition i yrket. Det märks på flera sätt, bland annat så är inte många stationer riktigt anpassade till kvinnor. Jag kan tänka mig att det kan finnas liknande situationer på sjukhus där det tidigare jobbat få män som sjuksköterskor. På vissa brandstationer finns inte omklädningsrum för kvinnor.  Jag fick säga till några gånger till cheferna om att omklädningsrum fattades. Tillslut (det tog 3 år) togs ett beslut om att sätta in en duschkabin i städerskans skrubb. På min nuvarande station byter jag om och duschar inne på en liten toalett. Det fungerar, men jag kan inte påstå till att det lockar fler kvinnor till att söka till denna arbetsplats. 

Skyddskläder är oftast i stora storlekar.  Jag och mina kvinnliga kollegor har ibland fått kämpa oss till saker i rätt storlekar. Helt plötsligt blir vi en belastning prismässigt för kläder och lokal. Samt att chefer har nästan blivit förvånade över att kvinnor som är brandmän blir gravida och åtgärdsplaner har inte funnits. Kulturen märks även när någon är sjuk eller borta på laget, ja då heter det ”en man kort”. Är man precis så många som fyller en brandbil då är vi ”jämt skägg”. På morgonen hälsar vi varandra välkomna genom att säga ”god morgon gubbar eller killar” samt ”ha en trevlig helg gubbar/killar”. Jag har sagt till mina kollegor att jag gärna är ”en gubbe” och de behöver inte säga – och Karin, för då känner jag mig mer utesluten från gruppen än faktiskt inräknad. Det är något som jag känner, vissa kvinnor kanske vill bli hälsade på med sitt namn för att inte känns sig bortglömda. Samtidigt vill jag ju egentligen inte vara en gubbe, för om några år är vi fler kvinnor och vi är inte gubbar, vi är kollegor. Detta är nog något som kommer få ta sin tid. Som sagt, kulturen och traditionerna har funnits i hundra år och vissa mönster är svåra att bryta. Jag vet dock inte hur jag ska förhålla mig till det. Men genom att vara kvinna så är kultur och traditioner redan satta ur spel.