Den första gnistan.

Det känns både spännande och lite läskigt att starta denna blogg som jag tänkt på en längre tid. Välkommen!
Här kommer du få följa mitt liv som brandman samt resten av min vardag. Den kommer att innehålla väldigt mycket tankar, idéer och säkerligen många händelser. Jag är en person som dagligen kommer på någon ny dröm som jag vill utveckla, prova eller undersöka.  Att uppnå något som ses omöjligt eller svårt, det ser jag oftast som en utmaning.
 
Livet hittills har farit upp och ner och det ska bli så roligt att ta med er på fortsättningen av denna resa. Samtidigt är det utvecklande för mig att både se tillbaka i mitt förflutna och förstå vad som har fått mig hit.
Jag är uppväxt i en stor familj, i lilla Söderköping i Östergötland.  Jag är yngst, sen kommer Stefan, Sven, Johan och äldst är Elin. Att växa upp med tre storebröder har nog bidragit till att forma mig till den jag är idag. Jag har lärt mig att ta plats, att vara en pojkflicka.
  
Vid 9 års ålder började jag spela basket. Jag var ingen stor talang men min basketcoach sa alltid att jag var nog den positivaste i laget. Den som struntade i att jag missat nio skott på rad -jag testade ändå att skjuta det tionde. För det är inte de gångerna som du faller som avgör, det är de gångerna du ställer dig upp igen. Jag tänkte nog aldrig på att de där nio missade skotten representerade mig. Det var de lyckade skotten jag kände att jag präglades av.
När laget kämpat hårt i många år och tog oss till slutspel i Stockholmserien kände jag att jag utvecklats mycket och gjort stora framsteg. Jag hade en fantastisk coach som stöttade mig massor. Då, som 16 åring skulle jag uppleva hur det känns när mattan rycks bort under fötterna. Mitt i en match skadade jag mig och drog sönder korsbandet och minisken i vänstra knät. 

Jag kan nog inte få fram i ord hur kaotiska år det blev att ta mig tillbaka till basketen, men jag lyckades. När jag var 18 år så var jag tillbaka. Jag fick till och med en plats i A-laget och spela på elitnivå. Jag kände nog att jag hade platsat bättre i ett Div1 lag, samtidigt så kände jag att jag hade kämpat så hårt för att komma tillbaka och när jag nu blev erbjuden en plats så ville jag inte tacka nej. Det året utveckades jag inte så mycket och kände att coachen jag hade då mest ville trycka ner mig. Nästa säsong fick vi en av mina favorit coacher. På försäsongen spelade jag i Div1 för att få bevisa min plats i A-laget och jag kände att jag var riktigt bra. Då drogs den där förbannande mattan bort från mina fötter igen. Höger knä och underben drogs ur led under en match och jag visste redan när jag föll till marken att allt, basketen - mitt liv, hade nu glidit mig ur händerna.

Det blev ett år rehabilitering och under denna tid som sängliggande så hade jag mycket tid att fundera. När jag låg där i min lägenhet på bottenvåningen i Norrköping och tittade ut genom fönstret, så såg jag brandmännen komma och öva. Deras iläggningsplats för att öva dykning i "Strömmen" var precis utanför mitt fönster. Jag började fundera på om jag skulle söka...
Min pappa jobbade som deltidsbrandman på 70- och 80-talet, så jag ringde honom för att se vad han tyckte. "Karin, jag tror inte du skulle klara av det. Det är för tufft för dig." Det samtalet har etsats sig fast i mitt huvud. Jag hade bestämt direkt när vi la på att min pappa inte kunde bestämma vad jag kan och inte kan. Jag sökte in. 

För att komma in på brandmansskolan - Skydd mot Olyckor- så måste man gå ett rullbandstest. Jag som nyss varit sängliggande och numera hoppade på kryckor kände att jag inte riktigt var i min elitform. Jag ringde till skolan och frågade om jag kunde få skjuta fram testet tills jag var återställd. Jag fick en extra månad på mig men jag hoppade fortfarande lite på kryckor. Jag bestämde mig för att den dagen hoppa med kryckorna till min mamma som bodde relativt nära brandstationen och sen lämna dom hemma hos henne.  Jag stegade iväg till brandstationen och var så nervös att jag knappt visste vad jag hette. Väl där ombytt och iklädd all utrustning med brandkläder och tuber så började jag gå på rullbandet. Innan jag ens startat låg min puls på 155 för att jag var så nervös. Jag gick och gick. Tillslut sa testledaren att jag kunde hoppa av. Jag förstod inte riktigt, han sa att jag klarat det! Helt  paff och lycklig tog jag emot mitt intyg med stämpeln "godkänd" på och haltade hem. På väg ut sa jag att vi ses om några år, då jag är klar som brandman. Till svar fick jag mest en fnysning, vilket jag förstår. Jag menar, jag var en liten spinkig tjej på 20 år som hade ett lår i storlek som en normal biceps. Samt min fantastiska "vilopuls" på 155 slag i minuten. Denna fnysning bara taggade mig. Jag tänkte - ännu ett hinder att ta mig förbi. 
Jag hoppas verkligen jag kommer in.