Att vara brandman ses oftast som häftigt och hjältemodigt. Någon annan kanske bara tänker på innebandy när de ser oss.
Oavsett vad tanken kring yrket är så är sanningen den att man hamnar i situationer som man inte önskar någon annan människa. Hur hanterar vi psykiska påfrestningar under och efter svåra situationer? Jag själv har blivit förvånad över mitt eget handlande och lugn i olyckor. På något sätt så hamnar jag i en bubbla. Känslor försvinner och handling är det som blir kvar i dessa situationer. Jag minns en olycka där en person var mycket svårt skadad och det var tumult på platsen och väldigt mycket blod. Hade jag varit där civilt hade jag tyckt att det var extremt jobbigt att vara i allt det, medans nu hade jag kontroll på mig själv, jag var skyddad av min uniform, både psykiskt och fysiskt. Efteråt fick gruppen debriefing av något räddningstjänsten kallar kamratstödjare för att få prata ut om händelsen och få en gemensam bild av olyckan. Alla hanterar situationer på olika sätt och blir olika mycket berörda. Även om jag inte har jobbat som brandman någon längre tid så har jag varit på de enda två dödsbränderna i Göteborg under 2014. Oddsen för det är inte stora då det var på två helt olika distrikt och tidpunkter. Vissa olyckor har fastnat på min näthinna och om jag blundar så kan jag minnas tydligt hur hemska olyckorna såg ut.
Som sagt, att jobba som brandman är inte alltid så glamoröst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar