Jag blev så lycklig och glad i juni 2009, då jag fick veta att jag kommit in på min utbildning till brandman. Dock mitt i allt detta kom jag på en sak, den lilla detaljen att jag hade klaustrofobi. Hur kan man bli brandman då?
Det jag minns som mina första minnen i starten av klaustrofobin är på en toalett i kapprummet i skolan. Jag gick i ettan eller tvåan. Så jag var runt 7-8 år. Jag gick till toaletten och när jag var klar så gick inte dörren att låsa upp. Jag tänkte först att det var någon som höll för på andra sidan men när jag började ropa så kom min lärare. Hon försökte öppna från andra sidan men det gick inte. Jag började få mer och mer panik över att jag inte kunde komma ut. Det hela slutade med att vaktmästaren på skolan fick öppna dörren genom att lyfta av den från gångjärnssidan. Sedan den dagen gick jag inte på toaletten i skolan, utan hemma och som tur var bodde vi granne med skolan.
Andra incidenten var jag kanske 9 år och följde med mamma när hon skulle till brukshundsklubben och öva med vår hund. Jag ville inte följa med ut i skogen och öva då det var kallt, så jag stannade i klubbstugan. Jag var ensam i lokalen och efter en stund blev jag kissnödig, så jag gick in på toaletten och när jag skulle ut så fick jag inte upp låset. När jag ropade och ingen svarade så kände jag mig som den ensammaste på jorden. Jag satt länge där inne och grät och efter att jag försökt öppna ett antal gånger så gav dörren med sig helt plötsligt och jag kom ut.
Efter dessa två upplevelser så undvek jag att gå på toaletter och om jag var tvungen, så låste jag aldrig utan någon fick vakta utanför. Jag slutade också att åka hiss. Det fanns inte så många ställen i Söderköping som hade hiss men när jag väl hade den framför mig så valde jag alltid trapporna. Oavsett antal våningsplan.
Vad hände då? Jo, vid 20 års ålder så bestämde jag mig bara. Ska jag bli brandman så kan jag inte ha klaustrofobi. Såg jag en hiss så åkte jag med den. I början var det extremt jobbigt, då åkte jag oftast bara en våning och fortsatte med trapporna. Successivt blev jag lugnare och lugnare. Jag analyserade ofta mina panikkänslor och ersatte dem med logiska förklaringar. ”Syret kommer inte att ta slut”, ”Hissen kan stanna, då kommer en reparatör och lagar den och släpper ut mig” (eller räddningstjänsten). Jag jobbade mycket med att få bort obehagskänslorna och efter ett år så hade jag kommit långt. Det var inte helt borta men jag klarade alla klaustrofobi-testerna och övningarna vi gjorde på skolan.
Jag minns så väl första gången jag skulle ta på mig masken och andas luften i tuberna. Sen skulle vi gå in i en container som lärarna eldade i. Jag var så rädd, jag upplevde inte att jag hanterade situationen över huvud taget. Jag erkände detta för min lärare och han sa lugnt att han står bredvid mig och kollar att allt är okej hela tiden. När vi hade tittat klart och studerat denna ”övertändningscontainer” så kände jag mig som den häftigaste i världen. Jag hade klarat det! Jag upplevde att jag hade växt något enormt på insidan och övervunnit mina rädslor och belöningen av att titta på elden där inne var den bästa av belöningar jag hade fått. Jag ville göra detta mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar